1613-1675 Dutch Gerard Dou Locations Dutch genre and portrait painter of Leiden. The son of a glass painter, he was apprenticed to an engraver and worked from 1628 to 1631 in the studio of the young Rembrandt. Although he occasionally borrowed Rembrandt themes, he was more detailed and meticulous in his execution. His scenes of domestic, middle-class life were tremendously popular and often imitated. Among his most famous works are Evening Light (Rijks Mus.), Young Man (The Hague), The Cook (Louvre), and a self-portrait (Metropolitan Mus.).   Related Paintings of Gerrit Dou :. | Portrait of an old woman reading | Maidservant at the Window | Old woman in prayer | Man Writing in an Artist's Studio | A Poulterer-s Shop |
Related Artists:
Martin Mijtens d.a.
Martin Mijtens d.ä., Martin Meytens, Martin Mytens, född 1648 i Haag, Holland, död 1736 i Stockholm och begravd i Maria Kyrkan, nederländsk konstnär. Far till Martin Mijtens d.y. och son till porträttmålaren Isaac Mijtens. Mijtens kom till Stockholm före eller under år 1677 och fann där ett så tacksamt fält för sin konst, att han beslöt stanna och 1681 satte han bo. Av hans första verk finns prov i Vibyholms och andra samlingar. De visar, att han hade en fin pensel, behaglig, varm, fastän tunn färg samt livlig och karakteristisk uppfattning av de skildrade. Med sina gråaktiga fonder, de ofta gulbruna draperierna och den enkla, naiva framställningen bildar Mijtens vid denna tid en bestämd motsats till David Klöcker Ehrenstrahl. Men dennes anseende och den gunst hans målningssätt vunnit var så stora, att även Mijtens måste böja sig. Så småningom blir hans bilder något anspråksfullare och djärvare, åtbörder och minspel kraftigare, bisakerna rikare, tonen i det hela mer högstämd, utan att personligheten försummas eller återgivningen av hudfärg överger den varma, åt gult dragande hållningen. Många bilder från denna hans andra period, som ungefär omfattar åren 1685- 1700, finns på Skoklosters slott, där Nils Bielke och hans grevinna, Eva Horn (i landskap), hör till mästarens bästa målningar, och på Vibyholm, i Uppsala (professor Schwedes porträtt i Uppsala museum och Olof Rudbeck d.ä.:s förträffliga bild, 1696, i medicinska fakultetens sessionsrum), i Hammers samling och på inte så få andra ställen. Konstnärens vana att högst sällan signera har gjort, att bilderna från dessa år ofta har blandats ihop med Ehrenstrahls och gått under den senares namn. Säkra skiljetecken är emellertid draperierna, som hos Mijtens saknar stil och ofta verkar tämligen slappt tecknade, och även det livligare åtbördsspelet. Man vet, att Mijtens, trots sin medtävlares anseende, var mycket eftersökt som porträttmålare och samlade förmögenhet på sin konst, så att han kunde bl.a. förvärva ett ej obetydligt konstgalleri. Han var även alltifrån 1692 och ganska länge kyrkoråd i den lilla holländska församlingen i Stockholm. 1697 och 1701 företog han resor till hembygden, den förra gången åtföljd av sin unge lärjunge Lucas von Breda. Utom denne ej obetydande konstnär utbildade Mijtens även sin son , som under det i Tyskland antagna namnet van Meytens berömde målaren (se denne), samt G. de Mar??es och möjligen flera. Man kan säga att omkring år 1700 vidtog Mijtens tredje maner. Karnationen får en dragning åt rött, som slutligen blir nästan stötande (t. ex. i Fabritius och prins Alexander av Georgiens porträtt på Gripsholms slott), teckningen vårdslösas mer, och de granna röda eller djupblå draperierna är stillösare och hårdare målade än förr. Dock lever ännu inte litet av den forna kraften i karaktärsteckningen, och anordningen bibehåller i mycket den förra prydligheten. Även denna hans nedgång finnes ej sällan företrädd i svenska samlingar. Märkligt är ett självporträtt (nu på Fånö i Uppland), emedan det enligt sägnen skall vara målat på hans höga ålderdom och under sinnessvaghet (om denna vet man för övrigt inget). Utom måleriet idkade han även gravyr samt utförde ett porträtt af Karl XI i svart maner och möjligen ett par andra blad i samma art (Gustaf Adolf de la Gardie, Georg Stiernhielm). Mijtens skall, enligt gammal uppgift, ha avlidit i Stockholm 1736; enligt en urkund levde han ännu i juli 1730. Hans målningssamling såldes av hans arvingar till preussiske överstemarskalken greve Gotter och kom inte långt därefter till storhertigen af W??rttemberg. Carl Gustaf Tessin, som tycks ha hyst mycken ringaktning för Mijtens omtalar dock, att denna samling på sin tid ansågs som den enda framstående i riket (utom grefve Johan Gabriel Stenbocks). Att Carl Gustaf Tessin vid samma tillfälle kallar Mijtens "en gammal färgskämmare" och även annars talar illa om hans konst, tycks visa att Mijtens vid mitten af 1700-talet var fullkomligt bortglömd, åtminstone sådan han varit under sin bästa tid. Sedan finns han ej heller mycket omtalad. Först genom konstföreningens utställning 1841 och Nils Arfwidssons anmälan av honom i Frey återupptäcktes han; och man fann då, att Sverige i honom ägt en konstnär av sådan betydelse, att han kan mäta sig även med våra största mästare. Hans inflytande på den svenska konstens fortbildning blev dock ej särskilt stort. David Klöcker Ehrenstrahl och David von Krafft ställer honom i det avseendet fullkomligt i skuggan.
Hans Thoma
German Symbolist Painter, 1839-1924 German painter, printmaker and museum director. He was the son of a miller, craftsman and smallholder and studied briefly as a lithographer in Basle in 1854 before being apprenticed to a watchcase painter in Furtwangen. Returning home the same year, he started to draw and paint in his spare time. In 1859 he enrolled at the Kunstschule in Karlsruhe, where he studied until 1866 with Ludwig Des Coudres (1820-78) and the landscape painter Johann Wilhelm Schirmer, by whom he was especially influenced. He spent his summer vacations drawing and painting in Bernau, and his landscapes, portraits and genre pictures from this time record his transition from amateur painter to accomplished artist. His pictures of his mother and his sister Agathe
Giovanni Ghisolfi
Italian Painter , ca.1623-1683 He first trained with his uncle, Antonio Volpino. In 1650, together with his friend Antonio Busca, he travelled to Rome, where he studied the great compositions of Pietro da Cortona and for some time frequented the studio of Salvator Rosa. In 1661 he returned to Lombardy and worked at the Certosa di Pavia, decorating a whole chapel with frescoes showing Legends of St Benedict (in situ), and later providing a canvas of St Bruno, which is now in the Certosa library. In the background of this picture Ghisolfi painted a sloping landscape in a style very close to that of Pietro da Cortona. In the following years he evidently established a reputation for landscape paintings with architecture and ancient ruins. In 1664 he was called to Vicenza to execute, in the Palazzo Trissino Baston and the Palazzo Giustiniani Baggio, an extensive series of decorative landscape frescoes (partially destr.; known through photographs). Numerous preparatory drawings for these exist (Haarlem, Teylers Mus.; Windsor Castle, Berks, Royal Col.). In the same period Ghisolfi collaborated with Antonio Busca on a series of decorative frescoes in the gallery of Palazzo Borromeo Arese at Cesano Maderno, near Milan, and later, with Federico Bianchi, in the Villa Litta Modigliani (1680) at Varese. Both these works have been gravely damaged by decay and later repaintings.